Inte vego, men

Idag tänker jag inte på mat. Idag tänker jag på gränser och på att vi byggt en fästning med höga murar och djupa vallgravar. Vi sitter i tornen och tittar ner. Där nere finns människor som vill komma in i vår trygga fästning. De försöker simma över de vattenfyllda vallgravarna. Vissa når inte hela vägen fram, de försvinner ner i djupen medan vi tittar på. Vissa når muren, börjar klättra.

 

Några av oss som sitter i tornen ropar till de som klättrar. Vi ropar: "Kämpa! Klarar du hela vägen upp ska vi hjälpa dej. Du ska få mat och kläder och du får bo i vår fästning." Vi ropar också: "Sluta klättra! Det är lönlöst att försöka ta sej in, vi har inte plats för fler. Simma tillbaka så ska vi försöka skicka kläder och pengar."

 

De som klättrar når murens kant. Där har vi lagt glasskärvor och rakblad. Fler människor faller ner och försvinner i de mörka djupen. I tornen hörs flämtningar och snyftningar och ett och annat nöjt skrockande. Alla som klättrat faller inte. De får svåra skärsår i händerna och rispar kroppen när de häver sej över muren, men de kommer i alla fall över. De är sårade och har mist sina barn, sina syskon, sina föräldrar, sina vänner i den där vallgraven.

 

Jag tänker också på det Laleh sa: "Vad vi som nation kan och inte kan åstadkomma tillsammans kommer vi alltid ha delade meningar om, så till den grad att våra delade meningar delar oss, men när verkligheten blir så påtaglig att den flyter upp på strandkanten i form av en tvåårings kropp så är verkligheten inte längre något som vi kan vara oense om, den ligger där, död och verklig, alla kan se den nu. Den kommer alltid att pryda vår verklighet, hänga över oss, vare sig vi vill se den vackra utsikten eller barnet på stranden, hur vi än gör så gränsar Sverige till resten av världen och barnen kan komma levande hit, inte döda."

 

Jag tänker på den fästning vi sitter i, omgärdad av höga murar och djupa vallgravar. Jag tänker på att det finns en bro till den som vi skulle kunna fira ner. Bron är stark och trygg och vi använder den flitigt när våra rika vänner kommer på besök. Vi kan undvika att människor drunkar i de mörka djupen och skär sej på de vassa murarna, så varför gör vi inte det?

 

Tills vi öppnat porten kan du stödja dem som står längst fram och tar emot människor med öppna armar:

http://stod.redcross.se/skank-valfritt-belopp/pa-flykt/?srk_purpose=12235

http://sverigeforunhcr.se/stod-oss